Först och främst vill jag klargöra följande: Jag ogillar inte Erik Hamrén som person och människa. Jag ogillar inte att han pratar om "shining" (jag tycker att han har värdefulla poänger i det han säger om kroppsspråk och attityd), jag ogillar hans, utåt sett, naiva sätt att se på fotboll. Han lämnar för mycket vitala delar därhän. Åtminstone ser det ut så på planen. Som ni kommer att märka så är det en defensiv – snarare än en offensiv – prägel på inlägget, men det är trots allt det jag stört mig på den sista tiden med det svenska landslaget. Mer om det längre ner.
Fotboll handlar om att göra fler mål än motståndaren. Fotboll handlar om sannolikheter. Kan Du minimera sannolikheterna för att motståndarna gör mål så är mycket vunnet.
Att kommentatorerna, närmare bestämt Robert Perlskog, säger "Kan vi göra 4 mål på Tyskland så kan vi göra det på Österrike" är ett tydligt tecken på att Hamréns hokus pokus gått för långt. Klart att Sverige kan göra fyra mål på alla andra lag med en offensiv som ska gå igenom en av världens mest kompletta fotbollsspelare Zlatan Ibrahimovic, sannolikheten för att det ska ske varje landskamp är bara inte speciellt stor när de allt som oftast får jobba i motvind. Utan en trygghet att falla tillbaka på och bäras av i form av ett försvarsspel som utstrålar självklarhet och koncentration så kvittar det om motståndet heter Azerbaijan, Brasilien eller Österrike: Det blir jobbigt. Har Du en trygghet där bak så är chansen är större att motståndarna inte gör fler mål än dig och att Du inte, exempelvis, MÅSTE göra fyra mål i varje landskamp för att ta en eller tre poäng. Sannolikheterna för att lyckas med det varje gång är inte speciellt stor. Det är inte rimligt att ta sig till ett VM i Brasilien när motståndarna gör mål på dig efter individuella misstag som lätt kunnat åtgärdas.
Det finns mycket att ha åsikter om, men om vi ska ta det kort och koncist (LOL): Sverige förlorar matchen för att motståndarna (Österrike) gör fler mål än vad de själva gör. Istället för att ta mig an det svenska 4-2-3-1-systemet som tydligt ställer för höga krav på de svenska spelarna och som hägrar likt en påse ostbågar som stått över natten så tänkte jag istället fokusera på det svenska försvarsspelet, som inte varit sig likt de senaste åren.
Jag är rent ut sagt för dålig för att rita pilar och ringar på skärmdumpar á la utmärkta Michael Cox och Kalle Karlsson, men matchen sändes på en inhemsk, massiv, TV-kanal och det är bara att ta sig ut på moderniteten World Wide Web och klicka igång de rörliga bilderna.
Så: HUR släpper Sverige in sina mål?
1-0: Straffspark (Alaba).
2-0: Språngnick på inlägg från kanten (Janko).
VARFÖR släpper Sverige in sina mål?
1-0: Den österrikiska målvakten söker fyrtornet Marc Janko med en lång boll att skarva mot den från högerkanten djupledslöpande Martin Harnik. Andreas Granqvist tar duellen. De återstående tre fjärdedelarna av backlinjen, Jonas Olsson och ytterbackarna, har nu som uppgift att täcka de farliga ytorna utifall att bollen går förbi försvararen som lämnat backlinjen genom att bilda en ny trebackslinje djupt bakom bollen (falla ner och "falla in"). Ytterbackarna är inte förberedda på situationen och uppgiften som kommer med den, Oscar Wendt tittar på bollen och glömmer att följa sin motståndare och Mikael Lustig lämnar sitt ansvarsområde, ytan utanför Olsson, tomt och står kvar. Olsson ser i sin tur rent ut sagt förvånad ut när bollen dyker upp, han låter bollen studsar vilket ger Harnik fritt fram att ta sig in i straffområdet där han dras ner av Isaksson. Straff och mål, 1-0.
Strunta i straff-eller-inte-straff-diskussionen: Varför blir det mål? Österrike får straff sedan Harnik fått en hundraprocentig målchans till skänks. Vem ansvarade för målsituationen? Backlinjen. Alla, utom Granqvist som tar duellen, gör fel. När bollen slås ska egentligen backlinjespelarna som inte ansvarar för duellen ta djup för att täcka de farliga ytorna och ha skaffat sig lyxen att få jobba MOT bollen utifall att den skulle passera försvararen som lämnat för att vinna bollen. I det här fallet så har det A) inte bildats någon ny backlinje bakom Granqvist, Jonas Olsson faller förvisso sent men han gör det åtminstone. Samtidigt så är det B) helt öppet på den svenska högersidan då Mikael Lustig varken känner igen sin uppgift innan, när eller efter bollen slås och gör en sista ansträngning när det är försent. Det är C) Wendt som tittar på bollen och missar att fånga upp eller i värsta fall göra Olsson uppmärksam på den från vänsterkanten (återigen: Wendts ansvar) korslöpande Harnik som sedan kommer fri och blir neddragen av Isaksson. Som skrivet: Allt går fel bakom Granqvist: Lustig står kvar i höjd med duellen (förbjudet). Olsson låter bollen studsa (förbjudet). Wendt är bolltittare glömmer sin spelare (förbjudet, oavsett markeringsspel och vilken liga man spelar i till vardags) som senare skulle tagits över av Olsson. Diagnos: Backlinjen känner inte igen sina uppgifter i tid och är osynkade. De framstår inte som samspelta.
2-0: Bollen är på kanten. Spelarna ska här hitta sina uppgifter och vara förberedda på nästa moment (inlägg eller tillbakaspel). Backlinjen bör krasst uttryckt bilda en krökt linje för att spelarna som ska försvara den farliga ytan ska få jobba mot bollen, nu är emellertid bollen längst ner i hörnet och då går det inte att ha en djupare positionering. Ytterbacken som är närmast boll har som brukligt tagit sig ut för att sätta press på bollhållaren och på så vis (med hjälp av sin yttermittfältare, som ska hindra ett eventuellt tillbakaspel med inlägg som följd) hindra inlägget från att slås och bollen från att komma in i straffområdet. Mittbacken innanför ytterbacken, Olsson, ansvarar för ytan vid den främre stolpen ("förstaytan") och ska ta bort bollen om den vid inlägg skulle ta sig förbi ytterbacken. Den bortre mittbacken (Granqvist) bör ta djup för att ge understöd åt sin mittbackskollega om bollen passerar honom mot straffpunkten samt markera motståndaren i den ytan. Kort och gott ska mittbackarna återigen tillsammans med den återstående försvararen, i det här fallet ytterbacken (som avståndsmarkerar en eventuell motståndare utanför sig och understödjer närmaste mittback), bilda en ny trebackslinje i straffområdet eftersom spelaren närmast boll (då alltså även Kacaniklic, som ska ge understöd och strypa det närmaste alternativet) lämnat sina kollegor för att pressa bollhållaren. Backlinjen har upptagit rätt positioner, men österrikarna rör till det för den svenska vänstersidan med sitt (likt matchen igenom) inspirerade anfallsspel med mycket löpningar bakifrån och när bollen spelas tillbaka med svenska ögon sett så kan inte Wendt (Kacaniklic låg långt ifrån till en början men är till skillnad från Wendt nära sin motståndare när bollen slås) hindra Harnik från att få in bollen i boxen. Han ligger för långt ifrån. De övriga tre backlinjespelarna närvarar i straffområdet och täcker de farliga ytorna. Granqvist är som synes medveten om att han ska markera Janko, men kan inte hindra honom från att språngnicka in 2-0.
Förvirringen på vänsterkanten (som tyvärr återigen är Wendts ansvar, pressavståndet är för dåligt och Harnik får ostört slå ett bra inlägg) åsidosatt: Varför blir det mål? Janko nickar. Vem ansvarade för Janko? Granqvist. Varför kan han inte hindra målskytten från att nicka? Han känner igen sin uppgift men når inte fram. Är han för långsam? Det är möjligt, snabbheten är inte en av hans styrkor. Vad säger TV-bilderna? Han ligger för långt ifrån. Varför? Osäkerhet? Bekvämlighet? Dåligt positionsspel? Ja. Är inte fyrbackslinjen samspelt? Nej. Reagerar de inte på varandras rörelser? Nej. Diagnos: Två backlinjespelare (en ytterback som låter en motståndare slå ett inlägg och en mittback som låter en motståndare nicka en boll ostört) tappar sina uppgifter. De framstår inte som drillade eller koordinerade.
HUR kan Sverige åtgärda det här?
Det här är ingen raketforskning: På samma sätt som ett anfallsspel är som bäst när det är svårläst och fantasifullt kreativt så är ett försvarsspel som bäst när det är tydligt och alla vet sina uppgifter: Det finns ramar och regler som spelarna instrueras med och jobbar efter inför varje match.
En backlinje (oavsett om den består av tre eller fyra försvarare) kan hindra fem, sex och sju motståndare från att göra mål. Med rätt instruktioner som repeteras under träning på ett pedagogiskt och eller tydligt sätt så att spelarna förstår och känner igen sina individuella uppgifter och kollektiva direktiv och ramar så blir det bra. Det finns många exempel de senaste åren som visar på att backlinjer (oavsett om de är tre eller fyra) spela magiskt försvarsspel trots att de består av, rent speltekniskt, svaga bollspelare.
Ett exempel: Martin O'Neills framgångsrika Celtic (och då tänker jag främst på Europa-spelet eftersom skottska ligan inte är någon utmärkt måttstock i sammanhanget) och framför allt Aston Villa, som på allvar såg ut att kunna slå sig in i The Big Four i Premier League innan Manchester-klubbarna köpte sönder laget och O'Neill inte fick pengarna han ansåg sig behöva och sedemera avgick i protest. Birmingham-klubben nosade på Champions League-spel mycket tack vare det stabila och trygga försvarsspel (48 respektive 39 insläppta på 38 matcher säsongerna 2008/2009 respektive 2009/2010) som laget visade upp under O'Neills två sista säsonger i klubben gjordes med rätt mediokra fotbollsspelare med bra försvarsegenskaper; Martin Laursen, Carlos Cuellar, Wilfried Bouma, Richard Dunne och ... Zat Knight.
Jag ska inte bli långrandig här (jag har dragit långt många fler liknelser i podcasten, exempelvis gällande Bonucci och Barzaglis uppvaknande i Juventus-tröjan efter Contes intåg, innan var de en skräck (Bonucci visade sitt kunnande i Bari men floppade inledningsvis i Juventus, Barzagli funkade varken i Wolfsburg eller i Juventus innan Conte)); jag vill bara visa på att det finns konkreta exempel och bevis för att ett försvarsspel anpassat efter materialet och som det jobbas noggrant och återkommande med för att spelarna ska VETA sina uppgifter och vara SAMSPELTA.
Hursomhelst: Olsson och Granqvist är inte de sämsta försvarsspelare jag sett. Som en följd av att de inte drillas som en enhet med instruktioner efter DERAS förmågor så uppmuntras de helt enkelt att ett krångligare försvarsspel än i sina klubblag.
Ni som vill ha tillbaka gamla försvarsgeneraler: Lägg av. Det är såhär utbudet ser ut. Glöm det. Det finns svenska spelare med i dag bra och på sikt, längre ner i leden, jätteintressanta attribut och egenskaper för att vara försvarsspelare i ett svenskt landslag. Se bara till att en ledare som KAN försvarsspel (oavsett om han heter Hamrén, Sacchi, Allbäck, Grip, Alm eller Lagerbäck) jobba med backlinjen och få de samspelta och så nära automatisering som möjligt inför varje match. Upprepad träning med tydliga direktiv ger just det.
Regler, ramar, direktiv och träning = trygghet = beslutsamhet = bra försvarsspel.
*Fem av fem blommor (en bukett): David Alaba och Aleksandar Dragovic var bäst på planen enligt mig. Dragovic imponerade på mig de två matcher (första matchen mot Chelsea och Tottenham-returen) jag såg honom under årets Europa League. Mogen. Rejäl och aggressiv och en fin speluppfattning och han stärkte bara den uppfattningen i dag. Österrike har haft problem på innermittfältet. Mainz-mittfältaren Andreas Ivanschitz är en erfaren spelare med hög lägstanivå utrustad med ett fantastiskt skott, men mot lag innehållande spelare som Zlatan Ibrahimovic så har Österrike haft problem och att peta honom i kväll visade sig vara ett genidrag. Åtminstone sett till att konditionsmonstret tillika superkloke 20-åringen David Alaba tog hans plats centralt på mittfältet. På vänsterbacksplatsen saknades han inte; underskattade Christian Fuchs som sitter inne på en av Bundesligas känsligaste vänsterfötter skötte sig galant.
*Vissen blomma: Se ovan.
*Gåshudsfaktor: Av obehag? Skyhög.
Källor: TV4/Fotbollskanalen.se
