Egentligen var det tänkt att jag skulle använda timmarna post Anfield till att a) beställa en kursbok (Geografi - det ska bli kul, tackar som frågar) samt b) prata (skriva) lite om Assyriska och Hammarby som jag studerade lite tidigare under dagen. Men ... nu råkar det vara så att jag är så uppe i varv och har så oerhört mycket jag måste få ur mig från och efter Liverpool - Arsenal att snacket om lag i den näst högsta serien - den svenska - får vänta tills morgondagen.
Jag skulle vilja inleda med att säga att jag är imponerad av Liverpool - Roy Hodgson kanske är ett mer passande ordval - Visst, jag håller med er när ni säger att ett Arsenal utan van Persie och Cesc är en tacksam uppgift i en premiär och visst borde Arsenal inte ha tillåtits tugga sig in i matchen, utvisning eller inte. Fast jag gillar ändå det jag ser från Liverpool (åtminstone första 60) och den viktigaste uppgiften är emellertid redan avklarad; Att inte förlora.
För Liverpool har ju trots allt börjat om på nytt. Igen. Laget återföddes liksom i samma veva som Hodgson anlände och den första halvan av säsongen tror jag kommer vara lite som att handskas med förskoleklass i trotsåldern, för svenskbekantingen. Sen har han ju ett par skapliga elevassistenter i Gerrard (trodde verkligen att han skulle borra in 2-1 på övertid - mannen känns som två år yngre) och Torres (publikens agerande och arenans kokande vid bytet lämnade hårstråna i givakt, va?) också. Så jag tror inte att han klagar allt för mycket, även om han nog hade önskat att the average scouser hade varit lättare att förstå sig på.
Även om Hodgson är väl medveten om det och kommer att göra allt i sin makt för att se till att få en så balanserad säsong som möjligt så tror jag att han somnar lättad i natt. För han vet att det viktigaste var att inte förlora hemma på Anfield i dag. För i säsonger som den Liverpool (troligtvis) har att vänta så måste man ha så mycket och så trygga saker som möjligt att luta sig tillbaka mot när det blåser hårt och snålt.
Exempelvis ett rakt och enkelt 4-4-2 á la Roy Hodgson. Eller, om jag får säga mitt, en arena. En borg där ingen. Anfield kan bli den den där intakta och urtrygga bunkern på ett sönderbombat Normandie, ståendes där utan en skråma. Anfield borde vara den där bunkern. Men då måste nollan också lysa klart i förlustkolumnen så länge som möjligt. För att få spelarna att tro på det hela, efter säsonger av frågetecken och dumheter under Rafa.
Ni märker själva: Det är så mycket som vill ut. Det är så mycket som måste ut. Men bloggare Du känner har - som tur är, för oss båda - inte all tid i världen, och dagar som dessa får men helt enkelt välja sina krig. Vilket är synd, i dag, för hur gärna jag än skulle prata om vilken otrolig skillnad det kommer att vara på Liverpool efter säsongen gentemot före. (Jag menar: Kolla vad gubben Roy redan gjort med försvarsspelet - och dem fasta situationerna! - på bara någon månad. Ge honom säsongen ut så kanske det är ordning både på Babel också. Skämt å sido.) Men nu finns det annat som är viktigare att prata om, en dag som i dag som i dag som i dag. (För att dra en Grotesco-referens, det görs för lite sådana. Det är min åsikt.)
För hur gärna jag än skulle vilja prata om Laurent Koschielny - och varför han är ett kanonköp trots rött kort i debuten, så känner jag istället att det kan och bör vara på sin plats att prata lite om Arsene Wenger ... och förklara varför jag förstår vad han menar när han säger att hans spelare tagit kliv. Även om jag som sagt också skulle vilja prata om Jack Wilshere i tid och otid. Och beskriva för er hur min kropp reagerar när den får se lille Jack spela fotboll.
Men nu skulle vi prata Wenger - och spelare som tagit kliv.
För det räcker med tjugo minuter sjörövarstream från Anfield innan jag inser det. Vi kan också se det på den där belgiska mittbacken, ni vet han som kan få den genomsnittliga kvinnan att kolla fotboll, för att han påminner om en viss Jude Law, att han värderar bättre. Att han lagt på sig några kilo muskler.
Vi kan tillochmed se det på spindeln Abou Diaby som visserligen inte är mer bollvinnare än han varit tidigare - de där aviga och flärdiga benen gör sig bäst på en kant eller en bit högre upp i banan - men som blivit starkare och mer beslutsam. Även om det fortfarande kladdas lite för mycket emellanåt. På samma vis vet - och kan vi se - att det hänt saker med och hos Samir Nasri, som jag tycker att vi ska prata lite om. För Nasris utveckling kommer nämligen, vad det ser ut, att generera i långt mycket mer än en bättre fransk spelare.
Det jag pratar om är att Wenger under försäsongen (där startande, startande och åter startande har genererat i en hel drös poäng (5+2)) övergivit det kanske lite för balanserade mittfält där firma Cesc/Song/Denilson allt som oftast huserade till förmån för ett tremannamittfält där två (för att tala Kasper Hämäläinen-svenska) konstnärliga mittfältare backas upp av en ensam balansspelare, en defensiv säkring. Det enbart på grund av, eller tack vare, Nasris utveckling. Det kan inte underskattas nog, och jag är riktigt jävla spänd - för att tala lite rikssvenska istället, då - på att få se ett Arsenalskt mittfält som utgörs av Alex Song, Cesc Fabregas och Samir Nasri. Tänk de två sistnämnda i lite friare roller, där Cesc hämtar boll och dikterar tempo, där Nasri flyter och väggar sig fram ...
Vad vi har att vänta från Liverpool under årets säsong har jag redan redogjort för - så det kanske är dags att prata lite om vad vi har att vänta från kanonjärerna från norra London?
Det är som vanligt: Truppen har en snittålder i paritet med din lokala förskola, nyförvärven är få, kidsen mer talangfulla än någonsin och Fabregas är kvar samtidigt som man skulle behöva en ny målvakt och kanske ytterliggare en mittback för att kännas som en het kandidat för titeln. På riktigt. Men nu har ju Robin van Persie gått och lagt rabarber på tröja nummer tio, och hur gärna jag än skulle vilja luta mig tillbaka, smacka och tänka att det räcker nog fan i mig så så vinner inte en holländare i nummer 10 - van Persie, Bergkamp - några titlar helt ensam. Jag menar: Kolla på när Iceman var verksam i klubben. Vilka klasspelare han fick röra sig med. (Ni som känner mig vet att jag aldrig ens under pistolhot skulle försöka ge mig på och förta något han gjort i sin karriär, men det är fakta; holländaren hade oerhört skickliga spelare till sin hjälp.)
Visst, på den tiden fanns ingen dirigent av Fabregas mått - men man hade å andra sidan en Titi Henry och en Robert Pires som tog till vara på och läste av hans magiska skarvar, droppbollar och instick.
Och, ja, mina vänner det är det som är mitt case: Arsenal behöver en målskytt. En tjugomålsgaranti. Åtminstone om titeldrömmarna inte ska bli sönderslagna runt jul i år igen, av Drogba eller Rooney. Fast även om jag säger att Gunners behöver en forward som gör mål så innebär det inte att Robin van Persie skulle vara överflödig eller att han måste flytta på sig för att man ska få plats med den där målskytten.
Tvärtom.
För ser man till förra säsongen där inte bara truppen var yngre än på mycket länge, samtidigt som ett nytt spelsystem introducerades, så var han en av få offensiva pjäser (Fabregas exkluderat) som verkligen imponerade i en ny roll. Kan vara så att det bara är jag som har lätt för att bli imponerad - eller positivt överraskad - men jag har aldrig sett Robin van Persie som en central forward i ett 4-3-3. Det är lite som med Carlos Tevez. Den aviga spelstilen kombinerat med fallenheten för att vika in och trycka av ... nej, det känns inte riktigt som urtypen för en ensam central anfallare. (Som tar emot, spelar fram, går på skott, eller faller ner och binder ihop anfall.) Enda problemet? Att de båda är som klippta och skurna för en sådan roll. Ensamma spetsar som egentligen inte är ensamma spetsar. Typ.
Vad säger Du, ska vi bli korta och koncisa för en yttepytteliten stund? Bra. Då tycker jag att vi helt enkelt konstaterar fakta: Holländaren må vara ett geni på liggande boll - en poängspelare av stora mått - och vital för Arsenals spel. Men han är inte den notoriska målskytt Gunners behöver för att man ska utmana om titeln hela vägen in på upploppet.
Laget saknar djupledshot. Någon med tålamod och fart nog för att vänta på att Cesc, Arshavin, Nasri, Diaby med vänner rullat klart - för att därefter rulla, dundra, nicka eller pissa in bollen i nät.
Tålamod ... är det en fiskare Arsenal behöver? Jo, jag tror fan det.
När jag skriver "fiskare" så yrkar jag faktiskt på att Arsenal Football Club i dagsläget är i större behov av en äldre man med spö (met eller kast spelar ingen roll) snarare än en Filippo Inzaghi som står och väntar på mittplan, redo att löpa på allt. För när Arsenal spelar fotboll så ska det trillas och rullas till förbannelsen. Det är alltid läckert, men det är sällan det är lika effektivt. Och lösningen på detta är alltså en fiskare? Något i den stilen.
För ett par år sedan var jag säker på att man hittat den här fiskaren, och att man gjort det i Zagreb. Hans namn var Eduardo och han var född med tålamodets och kylans konst hemma i Brasilien, färdigheter som han senare utvecklat i Kroatien. Väl i England tog aklimatiseringen tid, men efter en höst och vinter i bergochdalbanans tecken så började det så sakteliga nappa för kroaten - och han syntes allt oftare i målprotokollet. Allt gott så långt - men sedan kom den där dagen. Den tjugotredje Februari 2008. Dagen då Martin Taylor såg till att fiske aldrig mer blev sig likt för "Dudu". Vare sig man vill det eller inte så spelar Eduardo sin fotboll numera i Donetsk, och Arsenes Arsenal får fortsätta sin jakt på fiskarkungen någon annanstans. Det är dock inte mycket i dag som tyder på att Wenger ämnar öppna plånboken och punga ut för en proffsfiskare och då får man istället slå sig ner och inventera sin anfallsuppsättning och - hoppas.
Chamakh ger inte bara Arsenal alternati i form av sin spänst, råstyrka och teknik - targetspel - utan har också potential att bli den där storfiskaren. Men då måste han få inlägg slagna på sin panna vecka ut och vecka in. (Dessutom tror jag att Chamakhs första år i London blir lite som det blev för Adebayor innan det lossnade - han kommer helt enkelt få iklä sig rollen som hackkyckling. Om nu säsongen blir så pass titellös som jag förutspår, vill säga.) Carlos Vela då? Ja, det det börjar onekligen bli dags att få se Speedy Gonzales rätta jag bryta sig ut från den där tacoskalspröda kroppen (på lite slutscen-i-Godzilla-vis, ni vet?) och visa var lovorden om den mest kliniska avslutare jag någonsin arbetat med kommer ifrån.
Ni märker själva: Den här typen av klubbar, i den här typen av situationer, har jag hur mycket som helst att säga om. Speciellt när de precis drabbat samman. Fast nu råkar det ju ligga till så att en annan har studieintroduktioner att gå på. Så, när vi ändå håller på att summerar och knyter ihop, så passar vi väl på att avsluta på riktigt? Goodie.
Ett sluttips? Jag tror att Manchester United tar det här till slut ändå, även om de hade behövt en väldigt kreativ mittfältare (Modric? Özil? Gourcuff?) att stoppa i hålet mellan mittfält och Rooney med lekkamrat. Chelsea? Självfallet kommer de att mala på och vara med hela vägen. Men jag skulle hemskt gärna se en ny högerback (Srna, som det talas om, hade självklart varit en tiopoängare) och kanske ytterliggare en mittback, nu när Carvalho skeppat, innan jag börjar känna mig kluven på riktigt. Arsenal och Tottenham är båda två en världsklassvärvning - målvakt respektive mittback - ifrån att nämnas i sammanhanget, även om den förstnämnda av de två känns starkare överlag. Manchester City? Att truppen besitter både kvalitet och talang av yppersta klass är det inget snack om. Personligen så känner jag emellertid att de bör sälja innan de kan tas på allvar, men det handlar mer om att jag hatar så orimligt stora trupper snarare än deras klass i ett Premier League-topp-race.
