10 VM-spelare att hålla ett öga på – en inför-rapport

Jag är väl den sista som ska dra igång något tyck om vad som bör och inte bör läggas energi när ett mästerskap ska snackas upp, framför allt med tanke på dem få produktiva saker jag kastat ur mig både i ljud- och textform den senaste tiden. När jag nu väl tar mig lite tid emellan allt fotbollstränande så känner jag hursomhelst föra göra något långt mycket mer nördigt i inför-väg än att förklara exakt hur snabb man var med att inse att 'Belgien, ja, dem kan faktiskt ha något på gång'.

Hur gärna jag än vill att det ska bli fler inlägg under själva mästerskapet så börjar jag inse att jag är den sista som ska lova kontinuitet i mitt nörderi. Åtminstone när det kommer till slutprodukt. Detta inlägg skriver jag därför med inställningen att det är det första och sista jag gör med fokus på VM i Brasilien och att allt annat utöver det är en fet bonus och min ena hand på min egna axel (bra, Viktor). Detta inlägg kommer att redogöra för ett gäng spelare att hålla ögonen på under mästerskapet. 

Du kommer kanske sakna spelare som har starkare säsonger än någonsin bakom sig (Diego Costa, Oscar, Koke, Pogba, Lukaku, Suarez, Courtois, Modric, Rakitic, Di Maria, Sturridge, Vidal, Yaya Touré, m.fl.) och som förhoppningsvis har ett kanon-mästerskap runt hörnet, i det här inlägget. Du som följt podcasten Fotbollslotteriet sedan gammalt vet förhoppningsvis att jag har en förkärlek till att leta fram, bedöma och lyfta spelare som inte är så kända för den breda massan. Det är det som är meningen med det här inlägget, att försöka se bortom det som för många är självklart. Jag är inget facit utan lyfter dem spelare jag tycker är intressanta ur ett taktiskt och fotbollstekniskt perspektiv, men även också dem som egentligen bara tagit sig in på min *lista* för att jag finner dem charmiga. Motiveringen till varför dem är här kan således komma att vara alltifrån saklig till obefintlig, men en sak är säker: Dem är här av en anledning. Dem blir värda att kika lite extra på.

- Jorge Valdivia, 30

Tempo! Press! Fart! Frenesi! 2014 års upplaga av Chile påminner väldigt mycket om (det är vad jag sett rentav en uppgradering av) det Chile vi såg i VM 2010. Det finns emellertid en spelare som skiljer sig från mängden: Jorge Valdivia. Han har många kännetecken. Utanför planen: festerna, tjejerna, skandalerna. På planen utan boll: sävlig, emellanåt loj och benägen att göra dumheter. På planen med boll: tidslös och magisk. Spelarens som demontränaren El Loco Bielsa inte ansåg klara av hans krävande fotboll har hans lärjunge och efterträdare Jorge Sampaoli möblerat om och renoverat spelsystemet för att ge en nyckelroll. Valdivia kallas inte för El Mago (trollkarlen) utan anledning. Sifferkombinationen är flytande (dels under matcherna med anledning av dem två bindgalna ytterbackarnam som är nyckelspelare och två fritt flytande forwards, men dels också då Sampaoli alltid vill ha en försvarare extra gentemot hur många dem möter och byter mellan 3-4-1-2 och 4-1-2-1-2), men 1-2:an i offensiven består alltid. Detta för att få in Valdivias spetsegenskaper i teknik och kirurgiskt precisa passningsfot framför det redan starka mittfältet med dynamon Arturo Vidal och motorn Marcelo Diaz. Valdivia har lite av en djävul i sig och hittar på lite vad han känner för. Han verkar dock ha fått en nytändning efter att ha återvänt från Al Ain till Palmeiras, som han lämnade efter en dispyt med tränaren Vanderlei Luxemburgo som hade svårt med Valdivias brist på disciplin. Oavsett vad han kommer med för humör i väskan till VM så blir han en av dem jag kommer att följa närmast. En favorit (PÅ planen).

- Alexis Sanchez, 25

Ni vet hur Alexis Sanchez ofta nämns i samma mening och rankas livärdigt med Pedro? DET GÄLLER MINSANN INTE HÄR! Inte när jag får bestämma. Juventus, Arsenal, Manchester United och alla andra klubbar som uppges vara intresserade av Barcelonas missförstådda geni bör m.a.o. göra klart affären snarast möjligt, innan katalanerna kommer att ändra sig. Eller inväntar dem också mästerskapet för att sälja så dyrt som möjligt? Ni som såg Alexis spela fotboll under tiden i Udinese förstår vad jag menar när jag beskriver honom som bortslösad i Barcelona. Här är han referenspunkten i anfallsspelet och gör alltifrån att 1) hålla sig centralt för att vinkla ner passningar på Valdivia som styr eller Vidal som löper från straffområde till straffområde, till att 2) blomma ut mot kanten för att slita sönder backlinjer i sylvassa diagonallöp eller 3) syr ihop tempostarka offensiva omställningar med sin fina fot. Jag vet inte säkert vart han går eller hur mycket det kommer att kosta. En sak vet jag; den klubb som köper Alexis Sanchez kommer, oavsett prislapp, göra sommarens bästa köp. 

- Teófilo Gutierrez, 29

Jag gillar överraskningar och precis som i fallet med Valdivia så kan det hända lite vad som helst när Teófilo Gutierrez är på en fotbollsplan. Ta ut honom i era VM-elvor på egen risk. Det kan likagärna bli ett hattrick som ett rött kort. Att jag beskriver honom på just det sättet är en utmärkt bro att bygga vidare på; han har alltid haft en förmåga att hamna i protokollet. Rent speltekniskt är han en spelare som har en förmåga att göra poäng. En fin förstatouch, ett rappt tillslag samt förmågan att kunna spela lite varsomhelst på offensiv planhalva och ändå skapa målchanser med kombinationspassningar och vådaskott är en kul verktygslåda. Hans profil blir inte mindre intressant om jag nämner att han fick lämna sin klubb Racing i Argentina efter att ha påståtts hota några lagkamrater med ett paintballgevär i omklädningsrummet efter en match. Ni hajar: midsommarafton, din egen bröllopsdag eller uppkörning? Det är bara att prioritera, boka om och lägga Gutierrez under lupp. Annars löper ni definitivt risk att missa något.

- James (uttalas [hames]) Rodriguez, 22

Under tiden i Porto så tog han inledningsvis Hulk-rollen rakt av där hans uppgift var att vandra inåt från höger för att sätta in den dödande stöten i deras anfall med sin vänsterfot (inte alltid på samma vis som Hulk oftast väljer att göra det, if you catch my drift ...). Många gånger så fick han också spela ute till vänster för att stå för spelbredd och piska in inlägg mot sin monstruösa murbräckelandsman Jackson Martinez, men han fick även en hel del speltid på sin favoritposition som offensiv mittfältare. Han köptes dyrt till Monaco ihop med mittfältskollegan och partnern Joao Moutinho och har efter en trevande inledning landat en säsong med hyllningar. James är inte den mest tempostarka spelaren men hans sylvassa vänsterfot och fantastiska teknik ihop med en strålande speluppfattning och -förståelse gör honom till (inte bara på sikt utan även just i dag) en av världens mest kompletta 10:or. Och då pratar vi Roman Riquelme-10:or (f'låt, det finns bara en) och inte så fåniga saker som Adde Johansson-10:or. Är alltid en fröjd att skåda för oss som gillar klassiska spelfördelare, blir så också detta VM. 

- Christian Atsu, 22

Att kasta mig med uttryck som 'Ghanas Messi' är inget jag gärna gör, men i det här fallet är det faktiskt så han är mest känd. Som en av många som anlänt till Chelsea för att lånas ut är det svårt att sticka ut. Apropå att vara en i raden av många, så är Atsu just en av många unga spelare som lämnat Porto för en klart mindre summa än vad som kunnat varit fallet om han spelat mer. Han besitter enorma kvalitéer för en modern ytter och det är inget snack om att Chelsea har scoutat honom väl (om dem nu inte gör en Marin-pryl av detta). Han hade emellertid svårt att slå sig in i startelvan och när Porto värvade en direkt James-ersättare i hans landsman Juan Fernando Quintero (som jag älskar) så var råttet mågat, för att tala Per Ledin-svenska. Han stack till Chelsea. För att bli utlånad till Vitesse. Där han äntligen fick spela seniorfotboll för att komma med i VM-truppen. Vad gör han då, Ghanas-Messi, när han tillåts vara ute på banan? Han slickar ofta linjen ute till vänster, driver bollen tätt intill foten och går oftast på utsidan av försvararen efter att ha avverkat dem obligatoriska 134 överstegsfinterna för att sedan skicka in inlägg med sin pisksnärt till vänsterfot. Lättläst? En aning. Men det lilla ghanesiska yrvädret är ruskigt snabb och teknisk. Ghanas spel bygger på omställningar från defensiv till offensiv och här blir Atsu mardröm för ovana och defensivt ytterbackar, något det finns gott om i detta VM. Detta om han får spela. Inför mästerskapet så har bröderna Ayew prioriterats på varsin sida av Asamoah Gyan. Jordan Ayew (som är mer av en klassisk djupledslöpande forward) kan och bör enligt mig, trots en stark vår, petas till förmån för Atsu.

- Shinji Kagawa, 25
En spelare som bara inte får glömmas bort i detta mästerskap. I landslaget förpassas han till vänsterkanten för att den mindre mobila Keisuke Honda 1) är för temposvag för en kant (något som inte minst märktes när han fick spela forward, vilket lurade hela den breda massan som inte sett honom i VVV till att tro att han var just en sådan) och 2) anses vara bättre på att bidra till slutprodukt med sitt oberäkneliga tillslag. Det rör sig emellertid inte om, som när han spelade där i United under Moyes, en klassisk kantslickarroll som ska slå inlägg utan en vidare playmakerroll. Här kommer Kagawa oftast till sin rätt och får vandra mer eller mindre fritt. Framför allt med boll där korridoren ska öppnas åt (i dubbel bemärkelse) kamikaze-Nagatomo. Kagawa har inte fått visa sig på sin högsta nivå sedan han lämnade Dortmund och eftersom han allt som oftast står för starka insatser i landslaget så är det bara att poppa popcornen och se honom lattja med utrymmet mellan backlinje och mittfält som motståndarna förhoppningsbis bjuder in till. Det ihop med hans fina teknik och spelupfattning gör honom till en fröjd att skåda. Han är även en spelare som är väldigt tempostark med bollen. Det visade han dem fåtal gånger han faktiskt fick speltid i Manchester United ifjol, även mot Bayern München i Champions League.

- Ciro Immobile, 24

Mindre mobila var ett ordval jag använde mig av apropå Kagawa, varför då inte ta klivet över till Immobile (svagt försök till fyndig övergång). En spelare jag skrev en kortare scoutrapport på redan 2012 med anledning av att jag ansåg han vara tillräckligt bra för Juventus att ha i sin anfallsuppsättning istället för dem andra opassande namn som ryktades inför säsongen. Jag beskrev honom vid tillfället som en vithaj. Han cirkulerar lite sömnigt i och kring straffområde för att med kraftfulla och vältajmade löpningar attackera passningar och andrabollar som han beslutsamt forcerar eller placerar i nät. Hans match och hattrick mot Fluminense häromkvällen är rätt så talande för hans forwardsspel. Immobile är till skillnad mot vad efternamnet antyder (orörlig) en rörlig forward med en bra förstatouch som gör mål på en herrans massa olika vis. Om jag ska återkoppla till matchen mot Fluminense så gör han där sina mål på följande vis: 1) tekniskt svår nick mot bortre stolpen i kamp med försvarare, 2) påpassligt råttmål på en retur, 3) kyligt friläge efter en vältajmad och kraftig löpning på blindsida av mittback efter att ha kommit från offside. (Vänligen notera hur ofantligt bra Prandellis byxor sitter. Gåshud.)

- Miroslav Klose, 36

Alex Oxlade-Chamberlain är på inget sätt ett nytt namn, men han är med för att jag tror att 'The Ox' blir helt avgörande för Englands chanser (dem kan ju faktiskt lika gärna vinna den gruppen som åka ur den). Nu är hans medverkan emellertid osäker och även om jag hoppas att han kommer tillbaka snabbt och kan spela så finns samtidigt liknande spelartyp i truppen (även han funktionell, även om han inte klarar ett centralt mittfält på samma sätt som AOC) i Raheem Sterling. Jag svänger därför raskt om och väljer därför istället Miroslav Klose. Med motiveringen att även om konkurrensen är tuff trots Reus skada, mycket pekar på att det blir Mario Götze som falsk nia men jag hade velat se truppens SMARTASTE forward Thomas Müller, så kommer vi alla följa Kloses mästerskap. Av den enkla anledning att han är ett (1) mål ifrån att bli historiens meste målskytt i VM-sammanhang.

- Wilfried Bony, 25

Jag lyfte honom väldigt tidigt i podcasten (2012) efter att ha följt honom noggrant under en period när han spelade i Vitesse. Det som var lätt att se då och inte mycket svårare i dag är hur välbyggd han är. Det ser nästan dumt och FÖR tungt ut när han lufsar runt med alla dem kilogrammen muskler innanför matchstället. Det som även var i ögonfallande då var hur vilken otroligt bra avslutsningsteknik ivorianen besitter. Många ifrågasätter, med all rätt numera, hur svårt det är att göra många mål i Holland, men jag som följt honom en period såg att det var 1) mot bra försvarare flera av målen kom och 2) att många av målen föregicks av bra prestationer i trånga ytor. För mig rådde det således aldrig några tvivel om han till slut skulle göra mål i Premier League. Även utanför Wales. Han kommer att göra sina mål i VM också och dem kommer Elfenbenskusten att stå och falla med; Trots den namnstarka offensiven så med Yaya i spetsen så kommer laget att släppa in en hel del mål. Backlinjen och målvaktsposten är ett korthus. CSKA-personer hävdar förvisso att målkungen Seydou Doumbia lämnades hemma med anledning av en personlig konflikt med landslagets och hela nationens starke man Didier Drogba. Oavsett vad så är det talande: Bony kom med på Doumbias bekostnad. Starkt i en så namnstark och konkurrenskraftig lagdel.

- Josip Drmic, 21 

Anfallaren gjorde 17 ligamål för bottenlaget Nürnbergs räkning. Trots alla hans mål så misslyckades laget att hålla sig kvar, talande för hans kvalité att göra så många mål i ett så uselt lag. (Hängde ni med där?) Bayer Leverkusen har gjort ett jätteklipp. Drmic är en klassisk boxforward som är väldigt vass på att avsluta innanför straffområdet. Hans fina speluppfattning syns inte minst vid många av dem mål han gör i straffområdet där många löpningar korrigeras i god tid, samtidigt som dem också kommer med anledning av ett bra tillslag och huvudspel. Backas upp av offensiva krafter som Xherdan Shaqiri (som naturligtvis också blir grymt spännande att följa), Granit Xhaka m.fl. och kommer att få möjligheter till att göra mål, var så säkra. Då brukar han också göra just det.

Jag betonar: Bara för att vissa spelare inte är med så betyder det inte att jag inte anser dem vara värda att titta på (såklart kommer ni reagera på att det inte finns en enda belgare på listan). Jag har försökt lyfta fram dem spelare som jag personligen saknar på många andras listor och rapporter inför VM. Kom även ihåg att detta är det första av två inlägg och i dag fick ni läsa om dem offensiva korten, i morgon kliver vi ett pinnhåll längre ner i banan mot dem (nödvändigtvis INTE) mer defensiva i form av försvarare och tillbakadragna mittfältare. Vi hörs.

Galatasaray mot Juventus – en inför-rapport

Det här var, ju, lite pinsamt. Knappt tre månader har passerat sedan jag senast hörde av mig (åtminstone via den här plattformen); och ingen är förvånad. Jag skulle kunna smattra ner både en, två och tre lösa – likafullt ett par helt OK – anledningar till varför det blivit som det blivit, men nu ligger det till på följande vis. I skrivandets stund är det knappa timmen till avspark i helvetet på Türk Telekom Arena i Istanbul och jag har några saker som jag tycker kan vara intressanta att ha med sig i ryggsäcken inför matchen som kommer att avgöra vilket Grupp B-lag som gör Real Madrid sällskap in i åttondelsfinalerna.

Det har hänt mycket sedan den där första omgången och även om det finns vettiga saker att lyfta kring lagen som inlägget kommer att kretsa kring så kan vi kort och gott nöja oss med att konstatera fakta; klubblegendaren Fatih Terim (jag ä l s k a r den mannen) fick inte lång tid på sig att Football Manager-kombinera sitt älskade Galatasaray med sitt älskade turkiska landslag och fick efter en knackig inledning på säsongen sparken och ersattes av Roberto Mancini som fick en tydlig arbetsuppgift. Att få laget att ta nästa steg i Europa-spelet. 

Jag ska inte ljuga för er: jag har inte sett en minut turkisk ligafotboll den här hösten, men jag har gjort mitt bästa för att glo ikapp det som försöker passera mig förbi när prioriteringar måste göras och ögon måste vigas åt ett visst håll eller kroppen måste infinna sig på en särskild plats. Det jag kan konstatera är följande: Terim eller Mancini, Mancini eller Terim. Det spelar ingen roll. Det här laget som gick fram som en amazongrodegiftig, fysiskt smärtande och outtröttlig (charmig, med andra ord) lagmaskin under föregående upplaga av Champions League har uppträtt håglöst i höst. De fyra poäng som spelats in har gjort det borta mot ett slarvigt, till synes arrogant, Juventus och hemma ett tröttkört FCK. Utöver det så har det varit kaos. Backlinjespelare har lekt hela havet stormar i 90 minuter plus stopptid och deras igenkänningshalt och förståelse för varandra varit i klass med en blinddejt. Dessa har varit *skyddade* av en ointresserad och/eller övertänd Felipe Melo och en stukad samt utelämnad Selcuk Inan, som fått jobba ändalykten av sig för att både försöka ordna upp Melos dumheter och samtidigt försöka förse en taktlös Sneijder med boll. Ungefär så. 

Terim eller Mancini, Mancini eller Terim, som sagt. Det har inte spelat någon roll. Laget Galatasaray hösten 2013 har varit allt annat än just ett lag. Samtidigt så har Juventus, i korta drag, fått upp farten efter en förvånansvärt knackig Champions League-höst där de sedan gammalt går som tåget i ligan. Arturo Vidal, tillsammans med Ross Barkley och Aaron Ramsey de av fotbollseuropas mittfältare som fått mig att dregla mest sedan sommaren, är dynamon som länkar försvarsspel med anfallsspel där Carlos Tevez stundtals uppträtt så inspirerat och Conte-kompatibelt och magnifikt (samtidigt som det i vanlig Tevez-ordning gått ut något över laget i stort, hur mycket nytta han gör i form av löpmeter, orsakad frustration och moment av briljans) att jag NÄSTAN glömt bort vems tröja han springer runt i. 

Ni vet förutsättningarna vid det här laget: Galatasaray måste vinna. Juventus går vidare vid oavgjort, om FC Köpenhamn 4-4-2-med-två-block-segrar mot Real Madrid så går ändå Juventus vidare på inbördes möten, eller vid seger. 

Antonio Conte vinner saker och det räcker med att kasta honom ett getöga av en halvlek för att förstå att han har för avsikt att fortsätta göra det (ganska exakt hälften så lång tid som det behövs för att konstatera att världens mest stressade Walter Mazzarri bör dra ner på ALLT vad puls- och svetthöjande produkter heter). Även om jag håller Conte absolut skyldig för ett låst 0-0-möte borta mot ett urläckert Guidolin-Udinese för två säsonger sedan, efter att Juventus-tränaren valt att gå från fyrbackslinje till trebackslinje för att avspegla och följaktligen bromsa Udineses framgångsrika spelsätt, så har vi vid det här laget lärt oss att Conte och laget han leder alltid vill vinna. Just det här med att frångå en fyrbackslinje för en trebackslinje och – framför allt – att avspegla motståndarens taktiska upplägg utgör en utmärkt språngbräda till vad jag ämnar landa i med det här inlägget.

Någon kanske skulle kalla det en gammal klyscha, någon annan rent av en osanning, och utan att rinna i väg i något om huruvida det är taktiken eller spelarna som är det viktigaste under en fotbollsmatch (det är såklart kombinationen av de båda, vill ni diskutera det ämnet eller något annat närmare så ta kontakt via twitter eller mejla) så vill jag påstå att det just i kväll är direkt nödvändigt för Roberto Mancini att göra just det som det spekulerats om i min twitterfeed de senaste timmar: Lämna sin fyrbackslinje för en trebackslinje för att avspegla Juventus sätt att spela. 

Att Galatasarays styrka, såväl innan som efter att Fatih Terim fick sparken, inte ligger i defensiven vet vi. Jag ser ändå en trebackslinje, åtminstone på papper, som Galatasarays chans att göra det som måste göras i kväll. Det vill säga; ge sig själva de bästa förutsättningarna för att vinna matchen. Och då pratar jag inte om den, i teorin, uppenbara möjligheten att låta, sett till utseende och egenskaper, duellstarka paret Chedjou och Zan spela man-man mot Llorente och Tevez, med Kaya som städgumma bakom á la Bonucci.

Trebackslinjen ger nämligen Roberto Mancini chansen att ge Wesley Sneijder chansen att motbevisa luffarteorierna som figurerat i mitt huvud enda sedan Mourinho försvann från Milano genom att spela holländaren i hans favoritposition; i hålet mellan mittfält och forwards. 

Ett 3-5-2-system (3-4-1-2) innebär även att innermittfältsblocket med Felipe Melo och Selcuk Inan får vara intakt. Det innermittfältsparet var, ihop med Buraks målform, lagets absoluta framgångsfaktor ifjol och de ska, återigen sett till egenskaper, kunna komplettera varandra långt mycket bättre än vad de givit sken av i höst. Att Sneijder får chansen att spela i den position där han passar som bäst utan att det sker på bekostnad av någon utav anfallarna är såklart även det ett plus. I tider då Burak Yilmaz är blek som ett lik och lika målfarlig som nyckelknippan runt min hals så har Umut Bulut tagit platsen bredvid Didier Drogba (snabbheten må vara försvunnen, men det är nog bara Benteke och Lukaku som flyttar på försvarsspelare som om de vore barn på det viset som Drogba fortfarande gör och med ryggen mot mål så har han fortfarande få övermän) och det är så det lär se ut. 

Vidare så innebär förändringen i det taktiska upplägget att Alberto Riera och Emmanuel Eboue – omöjlig att inte älska, men det är, ju, på helt andra premisser än just de fotbollsmässiga – blir wingbackar istället för renodlade ytterbackar. Sett till deras profiler och attribut borde det passa de rätt bra eftersom de båda har sina styrkor i offensiven (läs: de är stundtals hemska defensivt och springer även efter att de lämnat planen, hela vägen in i duschen). Med Riera och Eboue högre upp i banan så kommer om inte annat Asamoah (målskytt i kväll på födelsedagen?) och Lichtsteiner tryckas tillbaka i banan i form av en drös långdistanslopp i korridorerna. Något som är vitalt i kväll och alla andra gånger då Juventus kanter alltid är en nyckelfråga och framför allt inte får skänkas något övertag från start. Då blir det åka av. (Fiorentina lyckades korrigera detta när man vände 0-2 till 4-2 mot Juventus tidigare i höst efter bl.a. ett hattrick av Rossi) under pågående match med att få upp Joaquin och Cuadrado i banan, men Galatasaray saknar bortsett kvicksilvret Bruma renodlade ytteralternativ och därför är det viktigt att Galatasaray vågar få upp sina wingbackar från start.

Jag berörde det där med vikten av att behålla två forwards framför Sneijder. Även om att spela två anfallare, ett anfallspar, mot Juventus trebackslinje är det som passar italienarna allra bäst (dels sett till att de är så vana vid  det från Serie A, dels eftersom det rent teoretiskt gör att Bonucci får koncentrera sig på det han är allra bäst på; läsa spelet, vara omarkerad i spelet med boll då han får gott om tid att slå sina fantastiska quarterback-passningar) så ser jag en möjlighet för Galatasaray att såra Juventus med just det. Låter de anfallarna gå ronder mot Juventus mittbackar, där Bonucci alltid ska vara en av de, så finns det mycket förutsättningar. Bonucci är klart sämre då (stundtals bedrövlig och petad mot Real Madrid den här Champions Leauge-hösten) han tvingas spela man-mot-man med sin motståndare. 

Ser en viss chans i att Mancinis killar kan få ut något av just det här upplägget i kväll eftersom Andrea Pirlo är skadad. I vanliga fall har Juventus två spelfördelare – ja, utöver Vidal och Pogba – i form av Pirlo och Bonucci och med trollkarlen (dubbelreferens) på planen så hade det antingen gjort att late, loje Sneijder skulle pressa Pirlo i försvarsspelet eller att någon av anfallarna hade fallit ner och tagit över arbetet för att inte ge honom något utrymme. Det spelar ingen roll hursomhelst ingen roll, dels eftersom Pirlo inte spelar men framför allt eftersom det hade mynnat ut i samma sak; Bonucci hade ohotat kunna agera uppspelsstartare. 

Som nämnt så är Vidal och Pogba på tok för bra, kompletta, spelare för att lämna därhän i uppbyggnaden och att de får spela ihop med Marchisio (som inte varit utanför laget för att han varit dålig, utan för att Pogba varit för bra för att utelämna) på Juventus mittfält tror jag avgör i kväll för deras räkning ihop med att Galatasarays försvarsspelare mig veterligen inte har för vana att spela med en trebackslinje (ja, lag har gjort den rockaden med kort varsel förut, landslaget så sent som för ett gäng månader sedan; men deras spelare hade vana av spelsättet och förståelse inför det) och det lär bli fortsatt korsdrag. Och, som jag nämnde ett par rader ovanför, det där Juventus-mittfältet. Paul Pogba, Arturo Vidal Claudio Marchisio. Smaka på det. Titta på det. Njut av det. Även om Galatasaray med en trebackslinje, som ger möjligheten till ett tremannamittfält samtidigt som de får chansen att spela Sneijder i en friare roll bakom ett renodlat anfallspar och kort sagt därmed får chansen att matcha det på bästa möjliga sätt så är min känsla av Juventus ändå vinner den här matchen på grund av sin egen briljans, framför allt på mitten. Där är de fysiskt hårda, det är tekniskt skickliga, och hänsynslöst vackra. Det lär bli avgörande. 

... men nu var det inte något tips det här handlade om. Det handlade om att Roberto Mancini skulle ge sitt lag bästa möjliga förutsättningar att få med sig något från kvällens match. Och då ser jag det som skrivet direkt nödvändigt för Galatasarays chanser att kunna slå Juventus över 90 minuter plus stopptid just den här Champions League-kvällen att spela en trebackslinje. Om inte annat så är det ett kul grepp*. Vi hörs när vi råkas.

* = Om det i något läge är OK att kasta sig med just det ordvalet inför en direkt avgörande Champions League-fajt så är det, väl, sittandets framför en datorskärm långt från händelsernas centrum? Det tycker uppenbarligen jag.)

Champions League, omgång 1 – en inför-rapport

Nu är det äntligen dags igen; Champions League-gruppspelet rullar igång. Eftersom jag utgår ifrån att vi alla känner oss smått resistenta mot höstmörkret och det bitande regnet (som åtminstone präglar min vardag numera, oavsett om det rör sig om gräsplaner eller skolgårdar) på grund av den livsglädje som turneringens startskott innebär så ser jag ingen anledning till att göra annat än att gå rakt på sak.

Eftersom jag 1) är utan dator sedan en tid tillbaka – hur jag löser det här? Desperata tider innebär desperata handlingar, som de säger – och 2) den tid jag lägger ner på träningar och matcher så har uppdateringen här varit undermålig. Därför ser jag Champions League-festens intåg i vardagen som en bra anledning till att börja hänga lite mer här. Ganska exakt som med U21-EM i somras, med den lilla skillnaden att jag, förhoppningsvis, inte ska behöva ta konsumera alla ljuvliga matcher med hjälp av någon rumänsk luffarstream, eftersom allt finns att tillgå i allt från telefon, till dator, till television. Jag hoppas därmed kunna se snudd på det mesta av det som ligger i mitt intresse och när det väl blir så, ja, då brukar det sluta med att jag spottar ur mig tankar och åsikter någonstans (i det här fallet; på den här bloggadressen).

Ni som lyssnat på, eller rent av följer, podcasten Fotbollslotteriet har med all säkerhet märkt att jag gör mitt yttersta för att, *ibland* något överambitiöst, få ur mig det mesta av det jag tagit under den gångna fotbollsveckan. Men då var sak har sin tid även i en podcast så känner jag att ett sånt här upplägg kan vara bra ur flera synvinklar; kanske då främst som ett utmärkt tillfälle att få redogöra och tycka till om för Benficas situation eller berätta lite mer om den där spännande högeryttern som vips pannkaka gör en massa mål i en Anderlechttröja, om vi ska hålla oss till det som är tänkt att ske just här.

Jag tänker såhär; inför varje gruppspelsomgång så försöker jag smattra ner ett inlägg med vad jag mest ser fram emot med vad som komma skall, något jag dessutom försöker följa upp när samma omgång är helt färdigspelad och jag hunnit sätta mig in i merparten av det jag ville lägga under lupp inför omgången.

Nåväl. Den första Inför Champions League-omgången-bloggen ser ut såhär:

Omgångens ...

... varningsflagg: Galatasaray. Ett Real Madrid utan Xabi Alonso är ett Real Madrid med bekymmer. Har ni inte sett förut så såg ni det definitivt när Villarreal kontrasprangsönder Real Madrid i helgen på klassiska El Madrigal. Real är fortfarande i förstadiet av det Ancelotti vill få till och med skadebekymmer på ytterbackarna och en centrallinje som stundtals är ett enda virrvarr (OCH en, typm världsrekorddyr Bale som ska hitta rätt ute till höger) så ser jag det inte alls som otroligt att Galatasaray tar en eller tillochmed tre pinnar i öppningsmatchen i Istanbul. Turkarna har det mesta intakt sedan i fjol och har, på pappret, bara blivit bättre: Bortsett att de har lyckats behålla världens bästa Fatih Terim (trots att denne tackade ja till att, på FM-anda, ratta landslaget parallellt) så har försvaret stärkts med granitblocket Chedjou och de sett till förra säsongen tunna kanterna spetsats till med Sportings i sommar hett eftertraktade ytterspringare Bruma. Den 18-årige portugisen som bland annat José Mourinho (kommer mer om vad han påstått göra) ska ha kastat hundramiljonersbud över tidigare i somras har en kombination av snabbhet och fyndighet som gör honom dödlig från i stort sett vilket utgångsläge som helst, om han har en bra dag. Addera innermittfältsduon med svinet Felipe Melo och underskattade tillslagsfoten Selcuk Inan och ett av turneringens häftigaste anfallspar i Didier Drogba och Burak Yilmaz så behöver jag väl knappast säga att ett Real Madrid med skador i backlinjen kan få det jobbigt.

... östereuropéer: förbiser CSKA:s bortamöte med Bayern och Zenits dito med Atletico och riktar istället strålkastarljuset mot Portugal, närmare bestämt Benfica - Anderlecht. Dels för att det luktar korsdrag lång väg. Anderlecht föll med 2-3 i premiären och har sedan dess producerat minst tre mål per match. 26 mål på 7 matcher talar sitt tydliga språk; det här är, precis som motståndaren Benfica, ett offensivt gäng som dessutom har sin akilleshäl i försvarsspelet. De båda lagen har mer gemensamt än så, de har nämligen handlat serbiskt i sommar. Då Anderlecht nöjde sig med Luka Milivojevic och Aleksandar Mitrovic så införskaffade Benfica hela fem (5!) stycken. Inte för att det finns några som helst restriktioner för hur många östeuropéer Du får använda dig, men en helt klart kuriös detalj. Att Anderlechts centertank Mitrovic redan nu ser ut att ha verktygen för att ersätta Kiev-flyktande M'Bokani som target och målkung gör, precis som i Benficas fall med (mer specifikt) måltjuven från Heerenveen vid namn Filip Djuricic och underbarnet från Partizan Belgrad; Lazar Markovic, knappast det hela mindre intressant.  

... gåshud: erbjuds med största sannolikhet på San Paolo-stadion i Neapel. Dels sett till vad den publiken (och den speakern ...) alltid bjuder på, men framför allt sett till matchen. Napoli har värvat urläckert (bortsett Albiol/Callejon/Reina, om jag får säga mitt) och superspännande. Dortmund likaså framför allt Mhkitaryan och Aubameyang är två spelare i spännande ålder och med galet hög potential som passar tränaren Jürgen Klopps filosofi som den berömda handen i den lika berömda handsken. Här kommer det att svänga, och jag tänker inte låta någonting komma i vägen för den här matchen.

... luffare: försvarsspelarna i Austria Wien. Okej, det där var hårt, MEN: Juan Fernando Quintero kan mycket väl komma att få det österrikiska lagets mer defensivt präglade spelare att se ut som *dålig liknelse*. Den flyfotade 20-årige colombianen, som var en av få ljusglimtar i Pescara i fjol, trivs bäst som en klassisk nummer tio men har under försäsongen redan vittnat om att Porto återigen gjort en kanonaffär iochmed försäljningen av James Rodriguez till Monaco. Dels ur ett ekonomiskt perspektiv; men framför allt då Quintero ser ut att vara som klippt-och-skuren för att utgå från vänsterkanten, transportera bollen tätt intill sina känsliga tassar och söka sig centralt in mellan linjerna för att avsluta eller spela fram med sin fina vänsterfot, precis som landsmannen James gjorde så bra förra säsongen. med andra ord En spelare att förälska sig i.

Det var det, det. Det finns givetvis lååångt mycket mer att snudda vid och/eller bryta ner i molekyler, men just de här punkterna är de som jag såhär timmarna innan (eller dagen innan, beroende på vilken match som åsyftas) har lite mer kött på benen gällande och dessutom vill studera ännu närmare. Det är omöjligt att få med allting som rör sig i huvudet, framför allt när man som jag har tvättstuga samtidigt, så; har ni förslag på andra upplägg eller finjusteringar så är det bara att riva iväg ett email eller kontakta mig via twitter där jag heter @viktorblod. Har ni ännu inte en aning om vad det där lotteriet jag ofta refererar till är för någonting så tycker jag att ni i alla fall ska ge det en lyssning, detta gör ni på smidigast vis genom att söka på "Fotbollslotteriet" i podcast-appen ELLER genom att leta er in på fotbollslotteriet.libsyn.com med hjälp av er vad-ni-än-surfar-på. På återhörande!