Det har hänt mycket sedan den där första omgången och även om det finns vettiga saker att lyfta kring lagen som inlägget kommer att kretsa kring så kan vi kort och gott nöja oss med att konstatera fakta; klubblegendaren Fatih Terim (jag ä l s k a r den mannen) fick inte lång tid på sig att Football Manager-kombinera sitt älskade Galatasaray med sitt älskade turkiska landslag och fick efter en knackig inledning på säsongen sparken och ersattes av Roberto Mancini som fick en tydlig arbetsuppgift. Att få laget att ta nästa steg i Europa-spelet.
Jag ska inte ljuga för er: jag har inte sett en minut turkisk ligafotboll den här hösten, men jag har gjort mitt bästa för att glo ikapp det som försöker passera mig förbi när prioriteringar måste göras och ögon måste vigas åt ett visst håll eller kroppen måste infinna sig på en särskild plats. Det jag kan konstatera är följande: Terim eller Mancini, Mancini eller Terim. Det spelar ingen roll. Det här laget som gick fram som en amazongrodegiftig, fysiskt smärtande och outtröttlig (charmig, med andra ord) lagmaskin under föregående upplaga av Champions League har uppträtt håglöst i höst. De fyra poäng som spelats in har gjort det borta mot ett slarvigt, till synes arrogant, Juventus och hemma ett tröttkört FCK. Utöver det så har det varit kaos. Backlinjespelare har lekt hela havet stormar i 90 minuter plus stopptid och deras igenkänningshalt och förståelse för varandra varit i klass med en blinddejt. Dessa har varit *skyddade* av en ointresserad och/eller övertänd Felipe Melo och en stukad samt utelämnad Selcuk Inan, som fått jobba ändalykten av sig för att både försöka ordna upp Melos dumheter och samtidigt försöka förse en taktlös Sneijder med boll. Ungefär så.
Terim eller Mancini, Mancini eller Terim, som sagt. Det har inte spelat någon roll. Laget Galatasaray hösten 2013 har varit allt annat än just ett lag. Samtidigt så har Juventus, i korta drag, fått upp farten efter en förvånansvärt knackig Champions League-höst där de sedan gammalt går som tåget i ligan. Arturo Vidal, tillsammans med Ross Barkley och Aaron Ramsey de av fotbollseuropas mittfältare som fått mig att dregla mest sedan sommaren, är dynamon som länkar försvarsspel med anfallsspel där Carlos Tevez stundtals uppträtt så inspirerat och Conte-kompatibelt och magnifikt (samtidigt som det i vanlig Tevez-ordning gått ut något över laget i stort, hur mycket nytta han gör i form av löpmeter, orsakad frustration och moment av briljans) att jag NÄSTAN glömt bort vems tröja han springer runt i.
Terim eller Mancini, Mancini eller Terim, som sagt. Det har inte spelat någon roll. Laget Galatasaray hösten 2013 har varit allt annat än just ett lag. Samtidigt så har Juventus, i korta drag, fått upp farten efter en förvånansvärt knackig Champions League-höst där de sedan gammalt går som tåget i ligan. Arturo Vidal, tillsammans med Ross Barkley och Aaron Ramsey de av fotbollseuropas mittfältare som fått mig att dregla mest sedan sommaren, är dynamon som länkar försvarsspel med anfallsspel där Carlos Tevez stundtals uppträtt så inspirerat och Conte-kompatibelt och magnifikt (samtidigt som det i vanlig Tevez-ordning gått ut något över laget i stort, hur mycket nytta han gör i form av löpmeter, orsakad frustration och moment av briljans) att jag NÄSTAN glömt bort vems tröja han springer runt i.
Ni vet förutsättningarna vid det här laget: Galatasaray måste vinna. Juventus går vidare vid oavgjort, om FC Köpenhamn 4-4-2-med-två-block-segrar mot Real Madrid så går ändå Juventus vidare på inbördes möten, eller vid seger.
Antonio Conte vinner saker och det räcker med att kasta honom ett getöga av en halvlek för att förstå att han har för avsikt att fortsätta göra det (ganska exakt hälften så lång tid som det behövs för att konstatera att världens mest stressade Walter Mazzarri bör dra ner på ALLT vad puls- och svetthöjande produkter heter). Även om jag håller Conte absolut skyldig för ett låst 0-0-möte borta mot ett urläckert Guidolin-Udinese för två säsonger sedan, efter att Juventus-tränaren valt att gå från fyrbackslinje till trebackslinje för att avspegla och följaktligen bromsa Udineses framgångsrika spelsätt, så har vi vid det här laget lärt oss att Conte och laget han leder alltid vill vinna. Just det här med att frångå en fyrbackslinje för en trebackslinje och – framför allt – att avspegla motståndarens taktiska upplägg utgör en utmärkt språngbräda till vad jag ämnar landa i med det här inlägget.
Antonio Conte vinner saker och det räcker med att kasta honom ett getöga av en halvlek för att förstå att han har för avsikt att fortsätta göra det (ganska exakt hälften så lång tid som det behövs för att konstatera att världens mest stressade Walter Mazzarri bör dra ner på ALLT vad puls- och svetthöjande produkter heter). Även om jag håller Conte absolut skyldig för ett låst 0-0-möte borta mot ett urläckert Guidolin-Udinese för två säsonger sedan, efter att Juventus-tränaren valt att gå från fyrbackslinje till trebackslinje för att avspegla och följaktligen bromsa Udineses framgångsrika spelsätt, så har vi vid det här laget lärt oss att Conte och laget han leder alltid vill vinna. Just det här med att frångå en fyrbackslinje för en trebackslinje och – framför allt – att avspegla motståndarens taktiska upplägg utgör en utmärkt språngbräda till vad jag ämnar landa i med det här inlägget.
Någon kanske skulle kalla det en gammal klyscha, någon annan rent av en osanning, och utan att rinna i väg i något om huruvida det är taktiken eller spelarna som är det viktigaste under en fotbollsmatch (det är såklart kombinationen av de båda, vill ni diskutera det ämnet eller något annat närmare så ta kontakt via twitter eller mejla) så vill jag påstå att det just i kväll är direkt nödvändigt för Roberto Mancini att göra just det som det spekulerats om i min twitterfeed de senaste timmar: Lämna sin fyrbackslinje för en trebackslinje för att avspegla Juventus sätt att spela.
Att Galatasarays styrka, såväl innan som efter att Fatih Terim fick sparken, inte ligger i defensiven vet vi. Jag ser ändå en trebackslinje, åtminstone på papper, som Galatasarays chans att göra det som måste göras i kväll. Det vill säga; ge sig själva de bästa förutsättningarna för att vinna matchen. Och då pratar jag inte om den, i teorin, uppenbara möjligheten att låta, sett till utseende och egenskaper, duellstarka paret Chedjou och Zan spela man-man mot Llorente och Tevez, med Kaya som städgumma bakom á la Bonucci.
Trebackslinjen ger nämligen Roberto Mancini chansen att ge Wesley Sneijder chansen att motbevisa luffarteorierna som figurerat i mitt huvud enda sedan Mourinho försvann från Milano genom att spela holländaren i hans favoritposition; i hålet mellan mittfält och forwards.
Ett 3-5-2-system (3-4-1-2) innebär även att innermittfältsblocket med Felipe Melo och Selcuk Inan får vara intakt. Det innermittfältsparet var, ihop med Buraks målform, lagets absoluta framgångsfaktor ifjol och de ska, återigen sett till egenskaper, kunna komplettera varandra långt mycket bättre än vad de givit sken av i höst. Att Sneijder får chansen att spela i den position där han passar som bäst utan att det sker på bekostnad av någon utav anfallarna är såklart även det ett plus. I tider då Burak Yilmaz är blek som ett lik och lika målfarlig som nyckelknippan runt min hals så har Umut Bulut tagit platsen bredvid Didier Drogba (snabbheten må vara försvunnen, men det är nog bara Benteke och Lukaku som flyttar på försvarsspelare som om de vore barn på det viset som Drogba fortfarande gör och med ryggen mot mål så har han fortfarande få övermän) och det är så det lär se ut.
Ett 3-5-2-system (3-4-1-2) innebär även att innermittfältsblocket med Felipe Melo och Selcuk Inan får vara intakt. Det innermittfältsparet var, ihop med Buraks målform, lagets absoluta framgångsfaktor ifjol och de ska, återigen sett till egenskaper, kunna komplettera varandra långt mycket bättre än vad de givit sken av i höst. Att Sneijder får chansen att spela i den position där han passar som bäst utan att det sker på bekostnad av någon utav anfallarna är såklart även det ett plus. I tider då Burak Yilmaz är blek som ett lik och lika målfarlig som nyckelknippan runt min hals så har Umut Bulut tagit platsen bredvid Didier Drogba (snabbheten må vara försvunnen, men det är nog bara Benteke och Lukaku som flyttar på försvarsspelare som om de vore barn på det viset som Drogba fortfarande gör och med ryggen mot mål så har han fortfarande få övermän) och det är så det lär se ut.
Vidare så innebär förändringen i det taktiska upplägget att Alberto Riera och Emmanuel Eboue – omöjlig att inte älska, men det är, ju, på helt andra premisser än just de fotbollsmässiga – blir wingbackar istället för renodlade ytterbackar. Sett till deras profiler och attribut borde det passa de rätt bra eftersom de båda har sina styrkor i offensiven (läs: de är stundtals hemska defensivt och springer även efter att de lämnat planen, hela vägen in i duschen). Med Riera och Eboue högre upp i banan så kommer om inte annat Asamoah (målskytt i kväll på födelsedagen?) och Lichtsteiner tryckas tillbaka i banan i form av en drös långdistanslopp i korridorerna. Något som är vitalt i kväll och alla andra gånger då Juventus kanter alltid är en nyckelfråga och framför allt inte får skänkas något övertag från start. Då blir det åka av. (Fiorentina lyckades korrigera detta när man vände 0-2 till 4-2 mot Juventus tidigare i höst efter bl.a. ett hattrick av Rossi) under pågående match med att få upp Joaquin och Cuadrado i banan, men Galatasaray saknar bortsett kvicksilvret Bruma renodlade ytteralternativ och därför är det viktigt att Galatasaray vågar få upp sina wingbackar från start.
Jag berörde det där med vikten av att behålla två forwards framför Sneijder. Även om att spela två anfallare, ett anfallspar, mot Juventus trebackslinje är det som passar italienarna allra bäst (dels sett till att de är så vana vid det från Serie A, dels eftersom det rent teoretiskt gör att Bonucci får koncentrera sig på det han är allra bäst på; läsa spelet, vara omarkerad i spelet med boll då han får gott om tid att slå sina fantastiska quarterback-passningar) så ser jag en möjlighet för Galatasaray att såra Juventus med just det. Låter de anfallarna gå ronder mot Juventus mittbackar, där Bonucci alltid ska vara en av de, så finns det mycket förutsättningar. Bonucci är klart sämre då (stundtals bedrövlig och petad mot Real Madrid den här Champions Leauge-hösten) han tvingas spela man-mot-man med sin motståndare.
Ser en viss chans i att Mancinis killar kan få ut något av just det här upplägget i kväll eftersom Andrea Pirlo är skadad. I vanliga fall har Juventus två spelfördelare – ja, utöver Vidal och Pogba – i form av Pirlo och Bonucci och med trollkarlen (dubbelreferens) på planen så hade det antingen gjort att late, loje Sneijder skulle pressa Pirlo i försvarsspelet eller att någon av anfallarna hade fallit ner och tagit över arbetet för att inte ge honom något utrymme. Det spelar ingen roll hursomhelst ingen roll, dels eftersom Pirlo inte spelar men framför allt eftersom det hade mynnat ut i samma sak; Bonucci hade ohotat kunna agera uppspelsstartare.
Som nämnt så är Vidal och Pogba på tok för bra, kompletta, spelare för att lämna därhän i uppbyggnaden och att de får spela ihop med Marchisio (som inte varit utanför laget för att han varit dålig, utan för att Pogba varit för bra för att utelämna) på Juventus mittfält tror jag avgör i kväll för deras räkning ihop med att Galatasarays försvarsspelare mig veterligen inte har för vana att spela med en trebackslinje (ja, lag har gjort den rockaden med kort varsel förut, landslaget så sent som för ett gäng månader sedan; men deras spelare hade vana av spelsättet och förståelse inför det) och det lär bli fortsatt korsdrag. Och, som jag nämnde ett par rader ovanför, det där Juventus-mittfältet. Paul Pogba, Arturo Vidal Claudio Marchisio. Smaka på det. Titta på det. Njut av det. Även om Galatasaray med en trebackslinje, som ger möjligheten till ett tremannamittfält samtidigt som de får chansen att spela Sneijder i en friare roll bakom ett renodlat anfallspar och kort sagt därmed får chansen att matcha det på bästa möjliga sätt så är min känsla av Juventus ändå vinner den här matchen på grund av sin egen briljans, framför allt på mitten. Där är de fysiskt hårda, det är tekniskt skickliga, och hänsynslöst vackra. Det lär bli avgörande.
Ser en viss chans i att Mancinis killar kan få ut något av just det här upplägget i kväll eftersom Andrea Pirlo är skadad. I vanliga fall har Juventus två spelfördelare – ja, utöver Vidal och Pogba – i form av Pirlo och Bonucci och med trollkarlen (dubbelreferens) på planen så hade det antingen gjort att late, loje Sneijder skulle pressa Pirlo i försvarsspelet eller att någon av anfallarna hade fallit ner och tagit över arbetet för att inte ge honom något utrymme. Det spelar ingen roll hursomhelst ingen roll, dels eftersom Pirlo inte spelar men framför allt eftersom det hade mynnat ut i samma sak; Bonucci hade ohotat kunna agera uppspelsstartare.
Som nämnt så är Vidal och Pogba på tok för bra, kompletta, spelare för att lämna därhän i uppbyggnaden och att de får spela ihop med Marchisio (som inte varit utanför laget för att han varit dålig, utan för att Pogba varit för bra för att utelämna) på Juventus mittfält tror jag avgör i kväll för deras räkning ihop med att Galatasarays försvarsspelare mig veterligen inte har för vana att spela med en trebackslinje (ja, lag har gjort den rockaden med kort varsel förut, landslaget så sent som för ett gäng månader sedan; men deras spelare hade vana av spelsättet och förståelse inför det) och det lär bli fortsatt korsdrag. Och, som jag nämnde ett par rader ovanför, det där Juventus-mittfältet. Paul Pogba, Arturo Vidal Claudio Marchisio. Smaka på det. Titta på det. Njut av det. Även om Galatasaray med en trebackslinje, som ger möjligheten till ett tremannamittfält samtidigt som de får chansen att spela Sneijder i en friare roll bakom ett renodlat anfallspar och kort sagt därmed får chansen att matcha det på bästa möjliga sätt så är min känsla av Juventus ändå vinner den här matchen på grund av sin egen briljans, framför allt på mitten. Där är de fysiskt hårda, det är tekniskt skickliga, och hänsynslöst vackra. Det lär bli avgörande.
... men nu var det inte något tips det här handlade om. Det handlade om att Roberto Mancini skulle ge sitt lag bästa möjliga förutsättningar att få med sig något från kvällens match. Och då ser jag det som skrivet direkt nödvändigt för Galatasarays chanser att kunna slå Juventus över 90 minuter plus stopptid just den här Champions League-kvällen att spela en trebackslinje. Om inte annat så är det ett kul grepp*. Vi hörs när vi råkas.
* = Om det i något läge är OK att kasta sig med just det ordvalet inför en direkt avgörande Champions League-fajt så är det, väl, sittandets framför en datorskärm långt från händelsernas centrum? Det tycker uppenbarligen jag.)
