12.1.10

Och jag som bara skulle följa med som förkläde - bildligt talat

Otroligt nog så spelades det ju faktiskt fotboll på de brittiska öarna igår - Manchester City hemmaslog Blackburn med 4-1 (Carlos Tevez gjorde tre av målen och var alldeles strålande) och avancerade i och med vinsten upp till fjärde plats i tabellen. Apropå Tevez så fick fick argentinaren ta emot priset som månadens spelare i december strax före avspark. Fortsätter han så här så borde han plocka upp januaris utmärkelse också, om så nu blir fallet så innebär det att Tevez skulle slå sig in bland Robbie Fowler, Dennis Bergkamp och Cristiano Ronaldo som är de hittils enda spelarna som vunnit utmärkelsen två månader i rad. Flest priser som månadens spelare? Steven Gerrard. Fem stycken har han, den första erhöll han i mars 2001 och den senaste i mars 2009.

Att Tevez alltid arbetar stenhårt och vaskar fram en massa lägen - men nu har målen börjat trilla in också. Anledningen till att de inte gjorde det - i lika stor utsträckning - under hans tid i United? K o n t i n u i t e t.


VVVVV

I övrigt så handlar fotbollspratet på öarna mest om Ruud van Nistelrooy (som uppges vara en hårsmån ifrån att skriva på för Stoke(!)) och Citys värvning av Patrick Vieira, som döms ut av många tabloider och nyhetssajter. Tycker att Christensson beskriver det väldigt bra på sin "Englandblogg", på tv-kanalens fotbollshemsida. Jag citerar: /.../vem petar Vieira när han är frisk? Varken Nigel de Jong eller Gareth Barry om ni frågar mig. /.../ Hur glad kommer han att bli om han går från bänken hos Inter till bänken hos City? Som sagt - jag tycker att Christensson beskriver det hela ganska bra. Och kunde jag, om möjligt, råda Vieira till något så skulle det vara att göra som Han Solo gjorde med Jaba the Hutt: undvika problemet. Ta det för vad det är. Han är inhämtad för att ge ambitiösa och titelsuktande Manchester City vad de saknar. Det vill säga titlar och priser. Dagens Vieira kanske inte spelar hem några titlar, men hans person, aura och (utgår jag ifrån) sätt att vara och träna kommer att lyfta många och förhoppningsvis smitta av sig.

Det bästa receptet på problemlösning kan må hända vara att tänka som Han Solo. Nu fungerar det kanske inte så bra i sammanhanget, men så länge som man kan dra åtminstone en parallell till Han Solo om året så ska man vara helnöjd. Å ena sidan så skulle han ju kunna göra som de där roliga småbarnsfarsorna i Jackass (läs: besöka något fullblodsproffs till sminkös) och förvandlas till Verner, 103. Fast ... det kan ju å andra sidan resultera i att han tvingas bosätta sig på äldreboendet Höstlövet i Framnäs (Ikeas senaste felsatsning) och då kommer han ju inte närmare sommarens VM-slutspel än om han nöter bänk för de babyblå.

Hursomhelst, blir det nu så att Vieira inte kommer att erhålla speltid i mängder, så får han väl ta det för vad det är: ett i-landsproblem. Jag menar, killen är 33 år gammal, multimiljonär och skadebenägen. Vad väntar han sig? Vill som skrivet ändå påstå att det är en värvning City får ut något av, oavsett speltid. De vill vinna, de har ingen vidare vinnarkultur. Vad göra? Hämta in vinnare. Patrick Vieira, oavsett ålder och hälsa, ÄR en VINNARE.

VVVVV

Innan vi slutar för dagen så tänkte jag att vi skulle ta en sväng förbi det inledande pratet om Manchester United och kontinuitet. I lördags, när mästarna från Manchester åkte till Birmingham för att ta sig an ligans formstarkaste gäng, så mönstrade Sir Alex återigen en startelva olik sin föregångare. Och det för ett hundrade gången - i rad!

Det ena ledde som brukligt till det andra och nu försöker tyckare och kännare runt om i fotbollsvärlden göra gällande att Unitedbossen skulle vara ute på hal is.

Så, överskattar folk det faktum att antalet ommöblerade startelvor plötsligt gick från två- till tresiffrigt eller är en tredje raka United-titel verkligen i fara? Tja, jag vet inte jag. Men faktum kvarstår: Det Sir Alex pysslar med (att aldrig använda samma manskap i matcherna) börjar kännas lite Amerikabluff á la fejkad-månlandning-pryl.

Lite som när det ryktades att en av cymbalerna inte rörde sig när Bo Kaspers spelade på Hultsfred festivalen 2007. Eller om jag, för en gångs skull, ska formulera mig kort och koncist: Det är en jävla röra.

Men att United inte skulle bli att räkna med i titelracet? Tillåt mig småle.