Att bra spelare blir bättre med bra spelare omkring sig är ju något som är känt sedan tidigare. Och det får väl faktiskt anses som den främsta anledningen till att Goran Pandev äntligen börjar visa varför så många - framför allt FM - haft så stor tilltro till honom.
Ni förstår säkert vart jag försöker komma - jag har länge undrat hur det kommer sig att den makedonske strikern alltid varit så sjukt bra på FM. Men jag börjar förstå nu. Både ett och annat, även om jag varit långt ifrån övertygad om Pandevs storhet. Delvis att bra spelare blir bättre med bra spelare omkring sig är en devis så gott som något, och delvis att Lazio kanske inte är det bästa stället för spelare och människor på jakt efter harmoni. Och då har jag inte ens börjat prata om Lotito ...
Apropå Milanoderbyt så lämnade jag det precis till förmån för semifinalen mellan Elfenbenskusten och Algeriet, och eurosport hade inte varit på i många sekunder när inhopparen Bouazza nickade in 2-3 till Algeriet. Som nu är i pole position för första gången i matchen.
Och just som jag samköra mejlskrivning med fotbollstittande (det brukar sluta med endast det sistnämnda) så tvingar Didier Drogba Algeriets Chaouchi till en kvalificerad räddning, men glädjen blir kortvarig. För kort därefter drabbas målvakten i fråga av svåra ryggsmärtor och faktum är att såväl tavlan som reservmålvakten står vid sidlinjen redo för byte, när den algeriske burväktaren signalerar för fortsatt spel. Man kanske skulle trycka in en symbolisk summa på Elfenbenskusten vid en eventuell straffläggning? Ryggskador och straffräddningar går ju ungefär lika bra ihop som Lucarelli och Lazio (för att fortsätta hålla sig inom ramen för inlägget, vilket jag inte gör allt för ofta). Om nu Algeriet inte gör ett till vill säga, vilket inte känns allt för långt borta. Matmour och nämnde Bouazza känns ju fullkomligt livsfarliga.
