Zlatan och Eto'o bytte klubb med varandra, Hleb och Bojinov gick på lån till Stuttgart respektive Parma, ytterliggare en Arsenal-spelare lämnade för Manchester City... ja, det ovan nämnda är endast ett axplock av allt som hunnit hända sedan jag senast plitade ner någonting här. Min (bort)förklaring? Den största anledningen till bristen på inlägg här de senaste veckorna stavas kreativitet - Då jag tycker att inläggen den senaste månaden i mångt och mycket (läs bara) varit fullproppade med flyttrykten. Å andra sidan så är det inte så lätt att plita ner sina reflektioner angående internationell fotboll när det "enda" som är i rullning för tillfället är mindre sexiga serier som Allsvenskan och Tippeligan. Typ.
Tur då att det finns folk som... ja, inspirerar en. Nog för att jag har varit på väg både en och två gånger, men det var inte förrens Emil kommenterade ett av mina tidigare inlägg häromdagen som jag beslöt mig för att slå slag i saken. I och med att jag förutsätter att du gör som jag säger så är det ju bara till att spänna fast säkerhetsbältet i datorstolen - blir inte förvånad om det inom en snar framtid är lika självklart som glögg i juletid - för nu jävlar ska jag ta er tillbaka i tiden...
...innan jag börjar så kanske jag ska sänka era förväntningar lite, fick en känsla av att mitt tillbaka-i-tiden-prat kanske gick lite över styr. Det är ju inte direkt Krita-perioden vi ska till, inte det antika Grekland heller för den delen. Sorry, sorry.
Ska väl även passa på att klargöra att jag kommer att sammanfatta Skärgårdscupen 2009 i två, kanske tre delar, och det här är naturligtvis den första.
VVVVV
Det är den artonde juli år tvåtusennio, eller tjugohundranio om ni så behagar, och jag tar mina första steg - någonsin så vitt jag vet - på Gräddö. Ängen jag står på och blickar ut över är klädd med torrt, gult gräs. Ett gräs som ger mig svar på miljonfrågan som jag så länge sökt svaret på (hur en massage med sandpapper skulle kännas). Det är allt annat än än den ljuva smekning gräset på Gisslingö, sedan fyra år tillbaka, brukar förse med den här tiden på året. Som plåster på såren så står jag inte där ensam bland de, inte riktigt, sylvassa grässtråna. Mina färdkamrater på den resa mot ära och berömmelse: Punkaren och Trummisen. Bör kanske, för er icke upplysta, klargöra att Punkaren är den person som sakta men säkert slussat in i undertecknad i Gisslingö:s trupp - inte helt olikt en ung oslipad diamant, något som jag mer än gärna associerar mig med - under de fyra år som trots allt har förflutit sedan det att jag för första gången, under märkliga omständigheter (regler), satte min fot på en fotbollsplan iförd världens vackraste tröja med gädd-tryck. Trummisen då? Jo, han har varit på gång till Skärgårdscupen både en och två gånger dock som åskådare - då Gisslingö tidigare år har lidit av en massiv spelartrupp. I år kom det dock att ändras ganska så ordentligt då vi, precis som förra året (då Skärgårdscupens kanske yngsta lag någonsin malde ner motstånd efter motstånd för att till sist få se sig besegrade i finalen av cupens stora stygga varg - Tjockö) olustigt nog plötsligt nästan hade brist på spelare.
Och när det stod klart att den briljanta och, i Skärgårdscup-sammanhang, rutinerade mittbacken Albin inte skulle komma till spel så kallades Trummisen in.
Där (läs ovan) har ni historien bakom våran resa till Gräddö.
Nu... tillbaka till dåtiden... när vi börjar följa skyltarna från parkeringen - till fotbollsplanen så upptäcker vi till våran stora förskräckelse att vi är försenade, och det med råge. Vi lägger benen på ryggen á la roadrunner (åtminstone en bakfull sådan) och precis som vi ska runda den sista kröken innan fotbollsplanen så hör vi musikanläggningen explodera i sekreteriatet. Det blev precis mål. Plötsligt vaknar fladdermössen (fjärilar är för stofiler) i min maggrop till liv och då får jag för första gången sedan Hultsfred kommer jag till insikt - det är tamigfan sommar.
Cup på Gräddö. Stor publik. Hundratals åskådare. Minst. Spänningen ligger tät.
Den stressiga omsvidningen blir knappast lugnare av att den varvas med skakande av händer till höger och vänster. Det visar sig att målet som hade gjorts precis innan vi anlände hade inneburit 1-1 ( signerat Lagpappan) och samtidigt som jag knyter skorna så noterar jag att Micke hade bytt förra årets målvaktsroll till förmån för rollen som headcoach - då Johan inte var närvarande. I samma stund som jag tar mina första stapplande steg som Gisslingöspelare, för året, när jag byter av en av den första halvlekens två målskyttar så upptäcker jag även att Mickes ersättare är en person jag aldrig tidigare skådat. Men han är förbannat lik någon. Ett par ruscher och ett väggspel med trummisen senare så ljuder signalen för halvtid. Paussnacket kantas en hel del av peakar rörande våran sena ankomst och det med all rätt i och med att det visar sig att laget bara hade en abytare att röra sig med innan vi anlände. Innan den andra halvleken startar så hinner jag med att hälsa på målvakten, han presenterar sig som Tobias och det framkommer att han är son till Micke. "Jag tyckte väl att han var lik någon".
Domaren blåser igång matchens andra halvlek och till skillnad från förra året, samt resten av årets cup, så har vi väldigt svårt att få längd i anfallen. Något märkbart tryck mot Tyvö-målet utvecklas därmed inte och när matchen är slut så har förra årets värdar tillskrivits vinsten med 4-1.
VVVVV
Vi förstod efter en snabb titt på spelschemat att det, med Gisslingö-ögon sett, skulle bli en tuff första dag. Två timmar efter invigningen (som gick av stapeln klockan tolv första dagen) var det dags att drabba samman med Tjockö för att sedan avsluta mot, ett alltid lika oberäkneligt, Gräddö klockan arton. Och nog för att jag, inte helt oförklarligt, hade känt mig lite (läs redigt) seg under den halvleken jag spelade mot Tyvö - men jag måste ändå påstå att den reaktionen jag åkte på timmen innan Tjockö-matchen kom likt en blixt från klar himmel. Plötsligt började jag bli väldigt illamående och samtidigt som all energi försvann på nanosekund så jag förmådde inte ens att knalla tio meter utan att jag blev alldeles knäsvag. Därför fick jag se mötet med Tjockö från en solstol vid sidlinjen. Faktum är att jag, otroligt nog, nickade till sekunderna innan två av våra tre mål. Men, yrvaken, vid ställningen 4-2 får vi straff och en stensäker holländsk högerfot senare tycker jag mig se desperation och nervositet sprida sig bland Tjockö-spelarna! Det tar dock bara någon minut innan de rödklädda spränger mitt luftslott via två snabba mål. Det faktum att vi just hade höjt oss avsevärt jämfört med premiären Tyvö till trots så var det ganska så bistra miner i Gisslingö-lägret, något som jag finner ganska så förståeligt då det är det värsta man kan uppleva under Skärgårdscupen. Att gå på plumpen mot Tjockö alltså.
VVVVV
Märkligt nog så började jag, nästan i takt med att mina lagkamrater började släppa Tjockö-förlusten, känna mig allt kryare och lagom till att klockan slog arton så satt jag matchklädd vid sidan när domaren blåste igång den första cupdagens sista match: Gisslingö - Gräddö.
Jag hade inför mötet med Gräddö noterat att de orangeklädda ersatt sin gamla målvakt (läs min gamla antagonist) mot en äldre (åtminstone mer gråhårig) pjäs. Den petade målvakten agerade istället utespelare och användes bara vid inkast och hörnor, något jag ska återkomma mer till...
Man behövde knappast sitta inne på vare sig monokel, stjärnkikare eller frimärkssamling för att upptäcka att Trummisen hade bestämt sig för att radera ut Gräddö:s fixstjärna - till vardags sylvass striker i divison tre.
Matchen blåser igång och Trummisen agerar, så fort de båda befinner sig på planen samtidigt, världens mest obekväma plåster. Han skaver, sliter och gör allt för att inte ge nummer tjugotvå (läs fixstjärnan) några som helst ytor. Vi för matchen, mycket tack vare att tjugotvåan inte bjuds på så mycket som en kvadratcentimeter att arbeta på, och just som vi kommer till fler tillika hetare chanser än tidigare så smäller det till bakom Tobias. Jag minns inte om Trummisen befann sig på planen eller inte, men hur som helst så får han (tjugotvåan) lite, lite utrymme för ett par sekunder och en mycket läcker aktion - innehållande ett par-tre läckra passningar i vårat straffområde - senare ligger vi under med 1-0. Vi tar tag i spelet direkt på avspark men trots att vi för matchen fram till halvtid så lyckas vi inte få hål på de orangeklädda. I halvtid enas vi om att vi måste hålla oss kalla och fortsätta som vi har gjort, för då kommer vi att ta hem det här. Mycket tack vare vårat centrala mittfält med Glasliraren eller Släggan (beroende på vem som var inne) samt Holländaren och den trummande liberon så fortsätter vi att äta oss närmare ett mål. Till slut får vi också utdelning. Och det är just ovanstående firma som ligger bakom målet - oddset på det, tack!). Man och hustru (läs Glasliraren och Holländaren) kombinerar sig fram till ett inläggsläge för den sistnämnda. Inlägget är perfekt och når Trummisen, som kommer bakifrån med fart, som en sträckt vrist senare har kvitterat. Propaganda-fotboll!
Men, sen var det ju det här med att vara koncentrerade från start - och att vara koncentrerad från start betyder ju inte bara så fort matchen drar igång, utan likväl så fort spelet blåses igång efter ett avbrott något samtliga Gisslingö-spelare som befann sig på planen efter kvitteringen verkar ha glömt då Gräddö tillåts ta ledningen igen. I princip omgående. Och det var, varesig man befann sig på eller utanför planen, omöjligt att inte drabbas av kraftig deja vú-känsla då vi återigen maler på för en kvittering. Vi fortsätter att spela bra och har två bollar i överliggaren, bland annat en genom våran dribblande DJ. Till slut får vi, återigen, utdelning för vårat kraftiga spelövertag då domaren fattar pipan och blåser frispark och då det är våran tredje i ordningen så betyder det att vi tilldöms straff. Holländaren kliver fram och dunkar, som vanligt, kompromisslöst in straffen. Jag vet inte om det kom sig av att vi inte släppte till ett baklängesmål direkt på avspark den här gången, men hur som helst så förvandlades de återstående tio minuterna till en enda lång jakt på en topp-placering för det ena laget (Gräddö) och på turneringens första poäng för det andra (Gisslingö). Matchen böljar under slutminuterna mycket fram och tillbaka och bara någon minut efter att Talangen nickat ner en boll i ribban (!) så gräver Gräddö fram en hörna - något som ger mig en utmärkt plattform att bygga vidare på angående Gräddö:s före detta målvakt tillika nyblvina supersub. Jag minns att tanken slog mig. Att jag kanske borde ha sett till att byta gubbe med Talangen, men tänkte att då han hade hand om tjugotvåan samtidigt som det "bara" är för mig (världens främsta då det kommer till försvarsspel i alibi-form) att kliva in tätt samt suga tag i tröjan på deras super-sub (som för övrigt äger ett feltryckt pass då det informerar om att han är två meter lång, något som givetvis är helt fel då det ska stå fyra och inte två meter) för att han inte ska få använda sin längd till att stjäla poäng av oss. Sagt och gjort, trodde jag, men precis som hörnan slås så får jag en knuff i ryggen och då min arma kropp inte har mycket att sätta emot Gräddö-jättens starka armar så flyger jag framåt. Samtidigt som jag återfår balansen så kan jag bara se på medans han nickar fram planens minsta spelare (tyvärr klädd i orangefärgat) som i sin tur bara har att styra bollen i nät från nära håll. Ridå. Vi släpper även till ännu ett mål innan domaren hinner blåsa av tillställningen. Noterbart efter matchen är att trots att våran kräftgång, trots väldigt bra spel, fortsatte så var det betydligt mindre uppgivet än tidigare. Märkligt (med tanke på att vi knappast förbättrat våra chanser till att slippa tavlan) om än skönt.
Fortsättning följer...
